Just nu bor jag hos min syster i Karlstad pga att jag har praktik i Karlstad och börjar kl 7 på morgonen. Om jag hade bott hemma i Kristinehamn hade jag fått gå upp kl 4 på morgonen pga pendling så därför har inte jag träffat min mor på ett tag. 

 

Idag kom hon och hämtade mig i skolan (då jag har inviduella val på måndagar så därför ingen praktik). Jag tror inte ens det han ta 20 min innan mamma fråga:
- Okej Sara.. Vad heter han?

Hahaha alltså vaaaaa? 
- Jag är trotts allt din mor, jag känner dig! 

Det bandet mellan mor och dotter tycker jag alla förtjänar. Eller mellan far och dotter.(men de har jag tyvärr ingen aning om hur de fungerar) Föräldrar som bryr sig om sina barn, föräldrar som kan läsa ens barn, barn som litar på sina föräldrar, barn som uppskattar att ens föräldrar vill vara med i matchen och veta vad som händer och sker (dock inte allt för mycket men ni förstår va jag menar). Bandet mellan föräldrar och barn tycker jag är viktigt! Jag vet att det är många som saknar just det bandet och tycker det är riktigt sorgligt. Jag har iaf det bandet med min mamma och det gillar jag! 

 

Innan jag fyllde 18 år så visste min mamma att jag rökte. Hon gillade det inte och sa det till mig gång på gång men det är såklart mitt val. Jag tyckte att de va bättre att jag berätta för mamma när jag skulle dricka alkohol istället för att ljuga om det IFALL någonting skulle hända och genom att jag berätta för henne så fick vi bättre förtroende för varandra. Men hon gillade inte detta heller och berätta tydligt att hon aldrig kommer köpa ut alkohol åt mig eller bjuda mig och det förstår jag! 

 

Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt för barn/ungdomar som har föräldrar som inte bryr sig om sitt barn, som köper ut när det är olagligt egentligen, visst ifall föräldern köper ut en måttlig mängd för att veta vad sitt barn dricker så den inte dricker tex hembränt.Men föräldrar som inte bryr sig ett dugg, inte ringer och kollar läget under kvällen med sitt barn.. Jag tycker det är lite tragiskt.

Dock tycker jag inte att föräldrar ska lägga sig i för mycket i ens liv för vi har ju en tendens och vilja styra och ställa själva när man har kommit till en viss ålder/mognad, att man klarar sig på egen hand och följer sina egna order och inte någon annans. JAG KAN SJÄLV typ ! Tror ni förstår vad jag menar. 

 

Så om vi åter igen tar upp det här med att mor min kunde läsa av mig så bra, när jag inte har sett henne på länge så kunde hon läsa mig på max 20 min. De gjorde mig paff ! 

 

 

Jag vet iallafall vad jag kommer införa i min familj om jag nu kommer skaffa någon som jag ytters är tveksam på, men om jag får för mig det så ska jag införa att man ska säga "jag älskar dig". För det är viktigt! Jag kan knappt säga det till familj,vänner eller om jag har pojkvän. En pojkvän har jag kunna sagt det till och menat det med hela mitt hjärta. Men annars har det kännts så otroligt fel pga att jag inte är van med det. Det är sånt fruktansvärt starkt ord för mig. Skriva det är enklare, men stå där öga mot öga och säga de tre orden. Jag blir liksom kallsvettig, illamående, slumrar fram det eller leker bort det eller bara säger det utan att ha någon känsla i betoningen när jag säger det. Tragiskt, jag vet! 

 

Så för guds skull människor. Börja säg jag älskar dig. Inte överdriva som sånna här små brudar (fjortisar) som springar fram och kramar varandra och skriker med sina pepiga röster och pussar varandra på munnen som små lebbor och skriker jag älskar diiiiiiiiiig mitt SÄPÄ. Ah ni vet det där. Fan alltså..

 

Man ska mena det och kännas rätt när man säger det, orden ska ha en känsla. 

Ni vet folk som sjunger, folk som inte sjunger med känslor låter ju förjävliga, folk som sjunger med hela sin kropp, känslor och hjärtat. De är ju förbannat jävla sköna. Hajjar ni? hihi

 

tack och bock för mig. 

 

xoxo